emmaae

så sitter man här igen. ännu en dag som nästan är över, en natt som är på väg, lugnet som sakta lägger sig i huset. jag känner mig vaknare än på länge. dagen har passerat som i ett dis, jag har rört mig mellan platser och personer som insluten i ett vakum, knappt medveten om vad som händer - så trött, så lite energi, så lite vilja att göra något annat än att bara släppa varenda liten tråd som jag håller mig fast i och sjunka ner i det mörker som jag vet finns där.

men nu är det som att mina sinnen har skärpts, jag tänker klarare och -ecco- jag vill skriva.

helgens händelser har blåsts upp till oändligt stora proportioner, no connection with reality. jag finner allt så osannolikt att jag inte kan ta tag i det på riktigt än. som en dröm där bitarna sakta faller på plats en efter en.

annars då? ja. vad ska man säga? medicinknaprande, punktering, en oändlig massa av sjuka situationer. men - jag lever och jag känner. och, som alltid finns de där speciella människorna som no matter what alltid får en att må bättre.


jag antar att jag bara ska lyssna till mitt hjärta (*). [jag vet. big time kliché men jag tror på det konstigt nog.]


[*il battito su quale si basano tutti i battiti del mondo. il bpm del cuore, ascoltalo fratello, é la tua traccia personale. non smettere mai di ballarci sopra.]

värdet av en vänskap kan alltid missuppfattas tydligen. år och månader av samtal, leenden, skratt, galenskaper och kärlek har plötsligt ingen värde längre i någons ögon. ett missförstånd och allt går åt helvete. 

det är sånt som får mig att tappa tron på livet. om inte ens vänskap är värt något längre, vad är då värt något? ska jag kunna tro på kärlek om inte ens vänskap betyder något? om min bästa vän kan klippa av alla kontakter och bara stänga mig ute så lättvindigt, så plötsligt, hur lätt är det då för andra att göra så? 

känner stöd från alla omkring. men inget, ingen kan ersätta det förlorade.

jag är på något konstigt sätt är obehagligt medveten om varenda liten känsla som smyger/kraschar in och ut ur mig de senaste dagarna. vet inte om det beror på sömnlösheten, långa nätter i min säng otåligt väntande på sömnen som aldrig kom. [det är överskattat att ha en normal dygnsrytm. eller... jag säger nog bara så för att jag inte lyckas fixa en normal dygnsrytm.]
kanske det beror på att jag bara har funderat mer på känslorna. istället för att låsa in dem. jag vet inte om det är bra eller dåligt. och jag vet inte varför. jag vet bara att det är så. punto, så är det.
 
Voglio trovare un senso a questa vita
Anche se questa vita un senso non ce l’ha

vasco - ibland blir det rätt.

den jobbiga känslan från igår är i stort sett bortblåst. inlåst kanske.

fick ett mail från M idag. snacka om att den människan har nyckeln till mina tankar, känslor... vet precis hur jag känner, förstår precis. och får mig alltid, alltid att le, oavsett hur jag mår. sweet soulmates - connezione delle anime. ska bli så nice att ses i juni, bara ta en kopp kaffe och prata prata prata utan stopp. connection med riktiga talade ord, blickar och gester. inte skrivna ord på en skärm - alltid, always med känslor bakom men ändå. det är inte samma sak.

ah jag sitter och lyssnar på leonard cohen, vilken röst. mys. [bild i huvudet: en öppen eld, en skön soffa, en filt och någon speciell att mysa med.] haha. det här får duga for now... ensam i källaren. ahh deprimerande? nä. man kan ju drömma.

ibland önskar jag att jag hade som ett skal som kunde skydda mig från känslorna. de som bara väller fram från ingenstans, de känslorna man inte trodde fanns.

äh. jag vet att jag lever när jag känner saker i alla fall. men ibland skulle jag bara vilja stänga av. små saker kan göra så ont. och det behövs så lite för att jag ska bli glad. less på alla förändringar. ena dagen är allt på topp, nästa dag på botten...

det måste finnas ett sätt att hitta balansen.

det finns människor som hjälper mig att komma i balans igen. men inte alltid. och ibland är det ju just de människorna som får mig ur balans. det skrämmer mig, to tell the truth.

balanskonstnären vinglar på sin lina. kommer hon falla? och den viktigaste frågan; om hon faller - finns det någon som tar emot henne?

ah huvud sprängs snart. jag är inte gjord för att bo där det kan bli kallare än 0 grader tror jag. köp ett hus i thailand åt mig någon?

och jag är definitivt inte gjord för att sova mindre än 5 timmar per natt. illa, sömnlös igårkväll... ögonen slöts inte förrän vid halv 3 kanske. vaknade klockan 7 och fick panikspringa till bussen. inte min dag idag.

när är det någonsin det förresten?

överraskande telefonsamtal idag, i mängder faktiskt. någon som jag trodde hade helt suddat bort mig från sin hjärna ringde på kvällen, så trevligt... underbar överraskning. fint att höra den rösten efter många månaders tystnad.
lägenhet på gång också... lulebo ringde och det verkar som att det är på g nu. nice. jag längtar. inte lite heller.

skola igen imorgon, sen är det lååång helg. ah underbart. jag ska njuta. man uppskattar inte helgerna när man inte gör något på veckorna...inte som man gör när man är helt slut efter långa dagar i skolan.

well, ganska intetsägande det här. är för trött för att tänka på riktigt.

första "riktiga" dagen i skolan idag, konstigt. sjuk känsla att kliva upp klockan 6, ta bussen 20 över 7... inte van. sitta i skolbänken, lyssna på läraren...

sen utflykt till porsön och begis, handla böcker...ah det sved i plånboken men men, måste man så måste man. drog runt på stan ett tag, köpte lite nice stuff, man kan ju inte bara handla skolböcker ey...
 
jag är helt slut nu, orkar inte ens tänka...hjärnan är på paus just nu (höll på att stava just "hjust", hur trött är man inte då? )

sovdags, drömma sweet dreams förhoppningsvis.

ciao
:*

söndag. used to love it. när man inte ska göra något på måndagarna är det så skönt med söndagar, ingen press att göra något för allt är ändå stängt...man kan bara slappa hela dagen, vara uppe länge på kvällen och så. men nu...ahh skola imorgon. hur ska det gå?

var hos sara idag, sen hos hennes mamma & busade med småbarnen, helt slut är jag nu... haha man har inte samma energi längre.

lyssnar på damian marley & eek-a-mouse just nu, fett nice... 

är fortfarande så arg att jag typ kokar inombords. men jag har gjort mitt nu, måste bara låta ilskan dö ut av sig själv i guess. jag hatar att vara arg.

ahh saknar reggaekonserterna på söndagarna i sydney, raging rabbit nightclub, band från jamaica & shaka på pyttelilla dansgolvet med giuseppe & co... så härligt, den glada och avslappnade stämning som fanns där inne är inte lätt att finna på andra ställen. det var lycka. fattade det redan då för ovanlighetens skull. tänk så ofta man bara lever utan att tänka på hur lycklig man egentligen är. få gånger har jag verkligen stannat upp och tänkt; 'det här är lycka...bättre än såhär kan det inte bli', njutit av stunden till 100%. 

men de gånger jag har gjort det finns inpräntade för alltid i min hjärna. det är sånt man minns. och man saknar känslan, det sliter i hjärtat, och kanske man alltid lever sökandes efter dessa ögonblick?

jag börjar ju undra ibland. du, som har känt mig så länge, sett mig växa under dessa fyra år... du, som känner mig utan och innan, du som borde ha lärt dig av dina egna och mina misstag... vad pågår i ditt huvud egentligen? förstå att du kommer såra många människor till sist.

och nej, det är nog egentligen inte mitt problem. så länge du låter mig fortsätta leva mitt liv på mitt sätt, med vem jag vill och utan att ställa till med kaos i min hjärna som så många gånger förr. för gör du det blir det mitt problem. och då jävlar.

inga fler sista chanser nu. this is it.

lycka till och så. sjukt hur saker kan sluta. och sjukt hur bra det kan kännas ändå.

jag vet att allt det här kan verka som rena obegripligheterna för dem som inte känner mig och vet allt eller åtminstone en del av vad som har hänt i mitt liv de senaste åren. men jag bryr mig inte. jag behöver bara skriva. sen om det är intressant eller inte...well, det är upp till var och en vad man tycker.

galet hur känslor kan gripa tag i en, dra en upp ur djup...trycka ner en tills man inte orkar mer...eller bara finnas i bakgrunden lite diskret i dagar, veckor, månader, år tills de plötsligt visar sig fullt ut, tills man får känna på deras kraft. det är intressant hur bra jag har lärt mig att anpassa mig också. stänga av ibland.
men vissa saker vill man bara minnas för evigt. spela in dem i hjärnan för att sen spela upp, spola tillbaks och spela upp igen. play - rew - play - rew, tusen gånger om och om igen.

slutligen

"sei cosí felice da toccare il cielo con un dito?"
"no...molto di piú... almeno tre metri sopra il cielo."

("är du så lycklig att du kan röra vid himlen?"
"nej...mycket mer. jag är minst tre meter ovanför himlen.")

det är sånt som man vill känna.