emmaae

är att du inte har en aning om hur det känns eller hur?

när vet man att man ska stanna upp? hur vet man?

fikade med s idag, intressanta samtal... skönt att kunna prata om framtiden, nutiden och dåtiden utan att behöva dölja något, kunna uttrycka sina känslor och förhoppningar utan att det blir en massa missförstånd. och att veta att vi går våra egna, skilda vägar, med olika människor vid våra sidor. eller ensamma. doesn't really matter does it? 

på repeat i mina hörlurar idag: weak - skunk anansie

[weak as i am, no tears for you]

ahh ibland börjar jag sakna allt och alla i australien så mycket. mest människorna förstås... mina darlings... måste åka till mexiko, till dem, nån gång, snart. kollade biljettpriser idag, inte alls så dyrt...så om det blir mycket jobb i sommar..

ah man kan ju alltid hoppas. tills dess; minnen.





men nu har jag mycket att se fram emot här också. bara en månad tills jag får min lägenhet...så nice... längtar. och alla vänner här; love y'all! ni ska bara veta hur mycket jag tjatar om er när jag är någon annanstans. hihi...

det är så komplicerat det här med att åka bort en längre tid. det handlar så mycket om avsked. först ska man säga hejdå till alla hemma... och det är kanske egentligen det lättaste avskedet eftersom man vet att man kommer ses igen, for sure. men sedan, nya möten, vänner, soulmates... det känns så oerhört starkt när man har levt tätt ihop med människor i flera månader och sedan måste man skiljas åt. och avstånden är så stora. eller... de fysiska avstånden är stora.

men, jag är glad att jag har fått uppleva allt det jag har upplevt. och fått möta alla de människor jag har träffat i världen. alla ger en något.

jag läste något så bra om lycka idag. och om vänskap. it touched my heart. kan tyvärr inte förklara.


jag vet bara att man borde försöka njuta av varje sekund tillsammans med sina älskade. kanske man kommer att finnas vid varandras sida för alltid...kanske inte. men det som räknas är ändå nuet. live for the moment.  


 

det är så lätt att sätta ord till allt ibland. och ibland är det så oerhört svårt.
det är så mycket jag skulle vilja säga men orden kommer inte ut. de fastnar inne i mitt huvud och där bränner de. de bränner tills det verkar som att inget annat existerar.
när de väl kommer ut har de tappat en del av sin glöd. de verkar helt plötsligt så banala, så tomma på mening. det är ju bara ord. var finns deras själ? den försvann någonstans på vägen. kanske den fortfarande ligger kvar inne i mig och väntar på rätt tillfälle.

jag behöver ett sånt tillfälle nu. ahh jag behöver det so bad. när allt kommer ut och faller på sin rätta plats. när allt tycks stämma, om så bara för en sekund.

[Vi måste vara mycket uppmärksamma på vår omgivning, för ibland, utan förvarning, förgyller något vår dag. Snart, snart kanske...? 107,3 FM, Radio Kaos, "i'm kinda lonely, u wanna take me home?"]

någon som kan förklara varför katten envisas med att ligga PÅ tangentbordet eller åtminstone på mina armar så fort jag sätter mig vid datorn? eller på morgontidningen...eller i min säng...?

jag tror han är förälskad. haha. jobbigt.

nej, back to school nu. matte; ska brottas med logaritmerna i nån timme. tufft.

jag kan inte sluta utforska alla konstverken, alla dessa frusna ögonblick som jag hittar. det går inte att komma ifrån faktumet: jag älskar fotografi. that's it. en bild kan säga så mycket, ge så många känslor.

[give me the peace and joy in your mind]

nyfunnen energi idag, tog mig faktiskt ut i backarna med min gamla snowboard. så skönt. hade glömt känslan. sol, gnistrande snö, kyla som biter i kinderna. ah vackert.

har fyllt min dagbok idag. sista sidan är full. läste igenom hela också - fyra hela år av liv och känslor. ganska omtumlande läsning måste jag säga. så mycket jag inte minns att jag någonsin har känt. så många av de där rivande, slitande känslorna som man tror att man alltid ska minnas, och sen några år senare är minnena av dem som bortblåsta. det har väl sina orsaker antar jag. anyway... ingen mening med att leva i det förflutna.

satsar på att skapa nya mindblowing memories nu istället.

[honey you should know
that I could never go on
without you]

jag vill ju inget annat än att allt ska funka ju. eller jag vill ju inte ens att allt ska fungera. jag vill bara ha lite balans i livet.
och jag vill bara att de som är viktigast för mig ska förstå hur viktiga de egentligen är. och sen skulle det ju vara bra om de relationerna var lite balanserade också.

balans!

få är de gånger jag har känt att allt i livet är på sin plats och i balans. få men oh så underbara. just nu är allt i en sån oreda att jag inte vet var jag ska börja för att reda ut allting. jag vet bara att jag inte kan be om ursäkt längre.

det här kanske börjar gå till överdrift men det är så många tankar som ploppar upp i mitt huvud just idag. dessutom somnar jag hela tiden och drömmer korta små konstiga drömmar. vaknar förvirrad och om möjligt ännu tröttare än innan, med ett enormt behov av att vara ensam. finna lugn. 

[ibland är det som att livet bromsar in sin vilda färd vid en korsning utan vägskyltar. kanske du vet vilken väg vi ska gå? ta min hand. 107,3 FM, Radio Kaos. "oh I miss you how I miss you"]

jag hatar särskrivningar. och stavfel. stavfel är kanske inte lika hemska som särskrivningar, men nog hemska för att ge mig rysningar. [tänk: blocket.se, annonser av typen 'fotöljer säljes - del av mycket fin soff grupp' ahh rysning alla grande]
jag har nåt emot stora bokstäver också. men det är nog mest en estetisk grej. jag vet ju att de ska vara där egentligen, men jag tycker inte om sättet de delar upp allt på, hackar sönder texten på ett fult och klumpigt sätt.

annars är jag ganska tolerant.

jag har sovit hela dagen nästan. på soffan, i fåtöljen, på min säng, på bussen. min kropp orkar inte mer nu, den vill bara sova. tror aldrig jag har varit så trött förut.

[andas, mina vänner. känn rytmen av livet. dansa till ert eget beat, stanna inte upp. 107,3 FM, Radio Kaos. "The trick is to keep breathing" ]

nej
jag hade inte tänkt skriva om att det är alla hjärtans dag idag. och inte om att jag saknar dig.
så vi lämnar det såhär.

tills vidare.

vi är drömmarna.

vackraste solskenet idag. vita träd och färgad himmel. för första gången på månader kände jag solen värma mitt ansikte när jag promenerade in mot centrum. det är som att jag bara behöver lite solsken så skärps alla sinnen. människornas ansiktsuttryck och gester, rörelserna... jag vill fotografera igen. har inte haft energi till att röra kameran på flera månader.

jag drömmer. drömmer, dag och natt. men jag lever inte på drömmarna. jag tror att det viktiga är att alltid ha drömmar, men att försöka förvandla drömmarna till verklighet. vi är våra egna drömmar. jag har kämpat så hårt för att alltid, alltid göra det mitt hjärta säger. är hjärtat lyckligt är jag lycklig. mitt sätt att se på livet blir så ofta ifrågasatt. men inse, jag tvingar inte någon annan att leva som jag gör. det är min filosofi. jag vet att jag delar den med vissa. soulmates.

[som min kära m sa. "de som lever som du gör känner sig gamla för första gången 1 minut innan de dör" jag hoppas innerligt att han har rätt.]

jag minns inte riktigt hur det hela tog sin början. jag minns inte de första orden. men jag minns känslan. känslan av ett starkt band mellan två själar fulla av längtan och förhoppningar, känslor och tankar. vetskapen om att livet är så mycket mer än det vi ser. 

så långt bort men ändå så nära. en historia som skulle platsa i en film, en bok, u name it. jag ser filmen framför mig, den spelas upp i mitt huvud när jag sluter ögonen. boken skrivs sakta, blad för blad. och det är så skönt att veta att någon verkligen vet hur det är. vänskap.

om jag hade tid och energi skulle jag skriva boken. skriva skriva skriva utan att sluta, dag efter dag, vecka efter vecka tills den sista sidan var full.

men until then... ska jag bara koncentrera mig på att leva. leva och känna.

och du. jag saknar dig.

[You were blessed by a different kind of inner view: it's all magnified.
The highs would make you fly, but the lows make you want to die.]

missy higgins-nightminds

ibland stämmer det så bra.
det är som att orden flytt min hjärna idag. inte helt oväntat kanske, gårdagen har väl satt sina spår... men. pazienza. de kommer nog tillbaks så småningom.

här kommer en liten parentes, en paus från de vanliga funderingarna.

alltså. marie serneholt. det måste ju vara något fel på henne. såg just den nya videon och jag förundrades över hur hon har gått från att bara vara en någotsånär normal, irriterande medlem i a-teens (egentligen borde jag kanske inte förundras? a-teens. seriöst.) till en dålig svensk britneykopia. det är [enligt mig, men vad vet jag?] inte sexigt, bara plastigt. ska man försöka sig på "sexig" kan man väl göra det på ett bra sätt. snälla. bespara mig såna hemska upplevelser som den jag nyss hade.
hur kan man låta sig luras till att göra något så fullkomligt förskräckligt? för jag hoppas för hennes skull att det inte var hennes egen idé.

orka bry sig egentligen... kanske har med att göra att jag har varit på arbetsförmedlingen i flera timmar i morse och det har inte direkt nån strålande inverkan på humöret.

ska ta mig iväg till skolan nu. kemi...jippiyei...

bravehearted and strong
definition of a warrior
gonna keep marching on
to the sound of her own beating drum
[nas feat. alicia keys]


måste älska den här låten. 

berg- och dalbane-dag idag måste jag säga. upp och ner och hit och dit. den smula lugn som hade letat sig in i mitt hjärta under helgen, sjunkit in i själen under mil av eftertanke på en buss i det soliga, vintriga norrland är återigen som bortblåst.

det är det här med människor. relationerna dem emellan egentligen. denna ständiga balansgång mellan egoism och självförnekelse. denna balans som är så oerhört svår att finna. [släng in några tunga stenar också och försök jonglera dem medan du balanserar. get the picture? ]

Come with me dance, my dear
Winter's so cold this year

nej det finns ingen som vet. ingen som kan se, som förstår. men vad hade jag väntat mig? tankeläsare? nej. och vissa saker är alltför hemliga för att släppas ut. de sitter alltför djupt inne, sår i själen som inte läker och som inte syns på ytan.

jag har ingen bromspedal, jag bara fortsätter framåt utan att kunna stanna. ibland är det oh so good - precis vad man behöver. men ibland önskar jag att någon hade insett faran, fått en vision av kraschen som väntade, ryckt i handbromsen.

confusione totale. energinivå under noll, så tungt att ens bara ta sig upp ur sängen på morgonen, tvinga i sig lite kaffe, trött trött trött.  
otydliga dagar, galna dagar, situationer som...lämnar mig nästan utan ord. ett stort behov av lugn. trygghet. en varm famn. ah.

flyter för tillfället på vågorna av gotan projects musik, det ger mig något men samtidigt så långt ifrån allt. jag minns perfekta ögonblick ackompanjerade av samma toner, som då verkade så mycket mer levande än nu. frozen moments.

och jag tror den, natten, ska få sudda bort en hel del saker ur mitt huvud.

alltför mycket som händer just nu, det resulterar i ett enda stort kaos i mitt huvud och inget vettigt vill komma ut. tror att allt måste få ligga inne i huvudet och sorteras upp ett tag.

all i need is you, oh tryin to break down...oh please just, let me please break down


[jag jagar en mening med det hela men jag famlar nog i blindo. allt ligger dolt alltför djupt än så länge. men oh, ångesten som dyker upp i vissa stunder. lusten, den nästan ofattbart starka lusten att bara släppa alla de någotsånär vettiga och 'normala' saker jag har för händer och bara fly. fly fly fly, in i andra världar, med andra dofter och färger. andra ansikten, andra känslor. andra sätt att tolka känslorna på. att visa dem på. eller vända tillbaka in i det mörka. finna meningen för stunden i de overkliga sensationerna.]

och det var så natten kom.