emmaae

jag börjar ju undra ibland. du, som har känt mig så länge, sett mig växa under dessa fyra år... du, som känner mig utan och innan, du som borde ha lärt dig av dina egna och mina misstag... vad pågår i ditt huvud egentligen? förstå att du kommer såra många människor till sist.

och nej, det är nog egentligen inte mitt problem. så länge du låter mig fortsätta leva mitt liv på mitt sätt, med vem jag vill och utan att ställa till med kaos i min hjärna som så många gånger förr. för gör du det blir det mitt problem. och då jävlar.

inga fler sista chanser nu. this is it.

lycka till och så. sjukt hur saker kan sluta. och sjukt hur bra det kan kännas ändå.

jag vet att allt det här kan verka som rena obegripligheterna för dem som inte känner mig och vet allt eller åtminstone en del av vad som har hänt i mitt liv de senaste åren. men jag bryr mig inte. jag behöver bara skriva. sen om det är intressant eller inte...well, det är upp till var och en vad man tycker.

galet hur känslor kan gripa tag i en, dra en upp ur djup...trycka ner en tills man inte orkar mer...eller bara finnas i bakgrunden lite diskret i dagar, veckor, månader, år tills de plötsligt visar sig fullt ut, tills man får känna på deras kraft. det är intressant hur bra jag har lärt mig att anpassa mig också. stänga av ibland.
men vissa saker vill man bara minnas för evigt. spela in dem i hjärnan för att sen spela upp, spola tillbaks och spela upp igen. play - rew - play - rew, tusen gånger om och om igen.

slutligen

"sei cosí felice da toccare il cielo con un dito?"
"no...molto di piú... almeno tre metri sopra il cielo."

("är du så lycklig att du kan röra vid himlen?"
"nej...mycket mer. jag är minst tre meter ovanför himlen.")

det är sånt som man vill känna.