il battito del cuore
men nu är det som att mina sinnen har skärpts, jag tänker klarare och -ecco- jag vill skriva.
helgens händelser har blåsts upp till oändligt stora proportioner, no connection with reality. jag finner allt så osannolikt att jag inte kan ta tag i det på riktigt än. som en dröm där bitarna sakta faller på plats en efter en.
annars då? ja. vad ska man säga? medicinknaprande, punktering, en oändlig massa av sjuka situationer. men - jag lever och jag känner. och, som alltid finns de där speciella människorna som no matter what alltid får en att må bättre.
jag antar att jag bara ska lyssna till mitt hjärta (*). [jag vet. big time kliché men jag tror på det konstigt nog.]
[*il battito su quale si basano tutti i battiti del mondo. il bpm del cuore, ascoltalo fratello, é la tua traccia personale. non smettere mai di ballarci sopra.]
Jag är helt övertygad om att alla människors meningar är lika individuella som dem själva (oj vad vackert klyschigt det lät va).
Men jag är i min egen fulla övertygelse om att meningen finns utanför det nyanslösa "antingen eller", slentrianmässiga samhälle, och dess doktriner, som de flesta bara blint anammar.
Så i mina ögon är det inte samma mål, de flesta vet inte ens vilken terräng de sonderar, och därför heller inte i vilken riktning de ska orientera sig imot.
De flesta "saliga okunniga" vet inte ens om att det finns en väg imot mål.
De mår bra där det är, and thats it.
Andra letar, få finner, men än färre är vi som förstått att livet är mer än det vi ser.
"De mår bra där de är"
Du delar kanske inte bara italienskan med mig, utan även medicin knaprandet.
Trösterikt att det finns fler, att man inte är ensam...
Maniska jag, "att livet är så mycket mer än det vi ser" -> bortse som vanligt ifrån min mani.
Klart det vore lättare att vara en av "alla andra".
En av alla "lyckligt ovetande".
Dumma människor är ju faktiskt lyckligare diton överlag.
Det är lika mycket en välsignelse som en förbannelse att se allt som ingen annan ser.
Göra insikter ingen annan ,ens, visste fanns.
Att vara så mycket mer än bara "en av alla andra".
Det är lite som maxtrix dilemmat.
Om du hade erbjudits att bli en av alla de lyckligt ovetandes, hade du då valt det?
Eller hade du valt livet, på riktigt, inte lika glänsande plastigt lättsamt, men alltid på riktigt?
Ja, vi kanske har det, jag gillar det.
Som jag sa förut, det är en tröstens tanke att inte vara ensam i ensamheten...