emmaae

Åkte tåg från Voghera till Genova imorse, och samtalade med en ung man under resan. Ett samtal som fick mig att känna som att jag förflyttades bakåt i tiden, till en tid då man inte kunde förflytta sig mellan länder och städer på det sätt vi gör idag. Den här unga mannen kom nämligen från södra Italien, och nu hade han fått ett jobb utanför Genova. Det var första gången han var utanför sin provins, han hade aldrig sett andra delar av landet, och nu var han helt lyrisk, man såg riktigt hur det lyste i ögonen på honom, och han upprepade ofta: "mina vänner kommer aldrig att tro mig när jag berättar att jag varit såhär långt norrut, och att jag tagit mig hit helt själv, med tåget!!" Han tyckte att resan hade varit oändligt lång, och det var som att han först nu hade förstått hur stor världen är.

Ibland glömmer jag nog bort att för många människor är världen väldigt liten, och att varje resa är ett stort äventyr.

Gårdagens tågresa var däremot ett äventyr för mig också. En äldre man som satt bredvid mig fick troligtvis en stroke, han sjönk ihop medvetslös i fåtöljen och fick en massa konstiga kramper. Jag fick fiska upp mina livräddningskunskaper ur minnet [tack kindercaring home nursing services för era nyttiga kurser] och tillsammans med en annan tjej tog vi och lyfte ner honom på golvet, kollade puls, luftvägar, andning, lade honom i framstupa sidoläge och bad/beordrade en man att ringa ambulansen, en annan att hämta konduktören så att de kunde stoppa tåget på närmsta station. Ambulansen väntade vid perrongen, jag hoppas verkligen att den stackars mannen klarar sig...
Jag klev av tåget något uppskakad, som tur var väntade L på mig och jag kunde slappna av i hans omfamning. Kvällen blev trevlig, vin och god mat i stora mängder i trevligt sällskap på en mysig restaurang på landet utanför Piacenza.

Nu tänkte jag titta på film nedkrupen under täcket i min säng, det är kallt och regnigt ute.