emmaae

Ibland är jag dum. Vad kan det vara, annat än dumhet? Avstånd får mig att överanalysera, tyvärr. Över-fundera, över-reagera och över-tala mig själv om att allt är på ett visst sätt. Sedan driver dumheten mig till att lyssna på minnesmusiken, den där som jag kan sjunka in i och riktigt känna närheten, nästan som på riktigt. Sen tar musiken slut. Och rummet känns kallare och tommare än det någonsin har gjort förut.
Då måste jag söka den smula närhet som vi kan erbjuda varandra just nu. Jag väntar. Väntar på att klockan ska bli morgon där borta, på att han ska vakna. Medan jag väntar ringer kanske Salvatore 40 år från Sicilien på Skype. Nej, Salvatore, jag vill inte prata med dig. Jag blir deprimerad av att det finns människor som ringer sådär, chansar. 40 år och vad har du gjort av livet? Eller vad har livet gjort med dig? Sen blir det alldeles för sent, och jag försöker koncentrera mig på arabisk grammatik men när jag kommer till hub - kärlek, habibi - älskling, då trillar jag dit igen. Var är du, habibi?

du och jag.

egentligen är allt bra.