emmaae

ofelbart, så fucking förutsägbart, att det aldrig kan gå som jag hoppas. att det skulle gå bra, utan problem. att allt för en stund, för en dag skulle vara felfritt. damned, jag kände det på mig, det märks i det jag skrev för någon timme sen. och pang, boom, tio minuter senare kom telefonsamtalet och bekräftade mina farhågor. [ det har hänt en sak, jag kanske måste åka bort, emma darling jag vill inte för jag vill träffa dig ju men jag måste nog, jag ska försöka lösa det ]
 
jag satte hörlurarna i öronen, spelade infected mushroom på hög volym och rusade ut genom dörren, sprang i regnet tills jag höll på att falla ihop av trötthet i hopp om att allt skulle kännas bättre, att alla dåliga känslor skulle rinna av mig tillsammans med regndropparna som slog mot ansiktet. 
 
historien upprepar sig alltid, varför känns det som att jag har levt den här situationen förr? det är bara en deltagare som är utbytt. och som alltid så vill jag bara fly, för helt plötsligt känns lägenheten, staden, landet för trångt och det går knappt att andas.